Det finns mycket jag älskar med att bo i Kalifornien, men en av de allra bästa är att jag fått chansen att lära mina barn umgås med hästar. Även om Vidar inte längtar efter att rida så är han bekväm nog med att gå in i hagen, närma sig en häst sätta på grimman och leda ut hästen. Majlis kan rykta och kratsa hovar utan problem. Hon kan läsa av hästens kroppsspråk och kan skritta, trava och galoppera själv. Och så känner hon, liksom jag, en stor kärlek för hästarna. Okej, om jag ska vara ärlig är min kärlek större, men Majlis har hängt med till stallet och suttit på hästar sedan hon var två så för henne är det mer en naturlig del av livet. Vidar fyllde ju fjorton förra veckan och jag hade väntat mig ett tonårsnej när jag frågade om han vill komma med till stallet. Men istället sa han ja och lämnade dessutom telefonen hemma. Jag var så lycklig. När man har med sig barn eller folk som inte är vana vid hästar fördubblas ens eget jobb med varje ny person. De ser oftast inte det, men jag ränner omkring som en dåre. Igår lyckades jag ändå både hjälpa barnen och rida två hästar.