I fredags fick Magnus och jag ett samtal från skolan om att en klasskamrat slagit Majlis i ansiktet. Majlis var okej, skolan tog saken på allvar, rektorn ringde oss och när det var dags att hämta på skolan fick vi veta att den skyldiga var en kille i skolan. Det är inte första gången en kille knuffar eller slår Majlis, inte första gången den här specifika gör det. Dock första gången med knytnäve i ansiktet. Orsaken är alltid att hon inte gett pojkarna uppmärksamhet, utan valt att leka med någon annan. Magnus och jag pratade med Majlis om att det aldrig är okej, att man inte behöver förlåta någon som slagit en och att det är viktigt att berätta för en vuxen och skrika om det händer eller håller på att hända. Inte bara för sig själv, men också för att någon som slår kanske slår igen. Jag vill inte att Majlis ska växa upp i en värld där det är helt normalt att killar blir våldsamma. Det händer, men det får aldrig normaliseras.Bråk händer och barn är små, men jag blir så ledsen över att pojkar inte kan kommunicera bättre än att de tar till knytnävarna när de känner sig avvisade. Det är ju inte precis ett beteende som försvinner när de växer upp. Att kvinnor hela livet måste mer eller mindre automatiskt planera vi inte utsätts för mäns våld. I skrivande stund är det måndag och när vi hämtade Majlis från skolan hade hon en bukett blommor hon fått av killen. Hon var glad över blommorna. Jag var lite sur över att föräldrarna till pojken inte hört av sig. Hur skulle ni ha reagerat?