Vi avslutade långhelgen med att åka upp till Topanga och rida ut en sväng. Jennie och Ilse hängde med och det var mycket trevligt. Jag har accepterat att jag inte kommer att rida speciellt mycket, om alls, när vi har gäster. Men det är helt okej. Fint att få dela sin glädje med andra. Majlis insisterar på att göra allt själv. Och det ska hon väl få, bästa sättet att lära sig. Men ibland måste jag säga att jag står invid med hjärtat i halsgropen. Det var en ganska varm dag och sommaren kändes i luften. Jennie och Magnus turades om att rida på Sovvers och jag ledde Sequoia som fortfarande är halt. (Jennie sa att det såg ut som om jag var ute och rastade en stor hund). Jag känner en sån kärlek gentemot den tjockisen till häst. Längtar efter att galoppera barbacka på honom igen. Barnen red på varsin ponny, Sophie och Cinnamon. Nu börjar vi för övrigt närma oss den tiden på året då min separationsångest kickar in. Jag vill inte lämna mitt liv i LA. På ett rationellt plan fattar jag att det kommer att bli härligt i Norden och att jag kommer att känna ungefär samma sak när det blir augusti och är dags att åka hem. Men nu river det i hjärtat.