Nu ligger mitt nyhetsbrev ute! Blir såklart jätteglad om ni prenumererar på det.För en tid sedan var jag bjuden på fest och när jag gick runt och hälsade på folk svarade en av dem, en mycket svensk person, genom att imitera min finlandssvenska. Jag önskar att jag var coolare än att inte ta åt mig av sånt, men det var kombinationen av just den här personen och situationen som tyvärr fick mig att ta illa upp. Eller snarare att bli sur.Det är inte det att jag skäms över att alltid vara det enda mumintrollet bland ett gäng Tommy & Annikor, men jag föreställde mig hur den här personen, i ett försök att vara humoristisk bakom min rygg, imiterade mig med en dålig blandning av Arja Saijonmaa (Sverigefinne, ej finlandssvensk) och Mark Levengood (finlandssvensk). Jag kunde inte släppa det och funderade flera dagar på hur jag borde ha svarat (kom fram till det självklara: “Ursäkta, imiterar du mitt sätt att prata?”)Det är verkligen inte alls samma sak, men jag kan till viss mån förstå hur störande det var för somliga när vuxna lintottar kollade på Snabba cash på Netflix och sedan roade sig med att prata förortsslang. Shoo bre låter helt enkelt bara lätt rasistiskt när det kommer från en ljus backslick vid Stureplan. Just där handlade det ju om en utsatt minoritet som folk mer eller mindre medvetet gjorde humor av, medan mitt modersmål inte riktigt platsar i samma kategori. Men ni fattar vad jag menar. Jag vill inte att min sätt att prata på ska vara humor för andra.Äh, det här är ingen sedelärande anekdot, förutom kanske att alla inte är så bra på humor (varken avsändaren eller mottagaren i det här fallet).Här finns länkarna.